Acke i butiken

Min arbetsplats är nu 100% fackligt organiserad, varav alla utom en i ett LO-förbund. Det känns skönt att våra påtryckningar har gett resultat och att det fackliga arbetet har varit så effektivt att SEKO har setts som den naturliga rösten att föra medarbetarnas talan. Det känns också skönt på ett personligt plan att få värva den sista icke-medlemmen till förbundet, det känns som att få ett kvitto på att all den tid man lägger ner på det fackliga arbete faktiskt gör skillnad och attraherar fler människor att söka sig till SEKO.

Jag vet att jag kan vara en igel ibland som vägrar släppa taget. Det finns säkert många tillfällen där det är en av mina dåliga egenskaper men den här gången kändes det bara skönt att få en fråga angående om jag får provision på värvade medlemmar. Jag har inte tjänat en krona på mitt facklliga arbete kan jag passa på att betona, mer än vad som indirekt förbättrat mina villkor genom förhandlingar, den enda inkomsten jag har från SEKO under 2008 är en halv dags arbete som fotomodell för en reklamkampanj.

Nu fortsätter arbetet med att vinna gehör för våra krav och önskemål och med ytterligare en medlem på min arbetsplats har jag ytterligare en medlems talan att föra. Ett ansvar jag bara ser fram emot. Men först ska jag ha fem dagars semester i Krakow, på återseende!

Jag var idag på en föreläsning av Daniel Ankarloo, filosofie doktor i ekonomisk historia. Jag fick många förutfattade meningar om den, i nyliberalernas definition "fria marknadens", någorlunda goda inverkan på samhället krossade, och detta trots min redan skeptiska hållning.

Jag köpte boken och fick den signerad "Till Alexander i kampen - Daniel Ankaroo". Detta inköp kommer rimligtvis att innebära att jag under läsandets gång kommer att publicera diverse inlägg här på bloggen om mina tankar kring hans åsikter.

Några intressanta fakta jag fick under kvällen gällde dessa nyliberala sanningar;

• "De äldre blir allt fler och allt svårare att finansiera" - Ankarloo menade att kostnaden, mätt i procent av BNP ligger stilla om man jämför med den senaste 20-årsperioden. Det finns således inga vetenskapliga belägg för att det faktiskt har blivit dyrare att försörja Sveriges pensionärer.
• "Inkomsttryggheten är en alltmer tyngande börda för välfärdsstaten" - Detta är ett intressant påstående då kostnaden år 1990 var 18% av BNP men år 2006 var kostnaden endast 15,4%.
• "Lägre skatter leder till högre sysselsättning och höjda skatter leder till lägre sysselsättning" - Då kan man undra hur Sverige år 1975 med ett skattetryck på 43,4% hade färre sysselsatta än år 2004 då vi hade ett skattetryck på 50%?
• "En stor offentlig sektor leder till en stor offentlig skuld" - Ändå tycks Sverige, Norge och Finland ha lägst offentlig skuld och samtidigt de största offentliga sektorerna i världen.
  

Mest intressant under kvällen var tveklöst informationen jag fick om att svenskarna var som mest produktiva under den period i vår historia då vi hade en arbetslöshetsersättning på 90% och inga karensdagar, jag skulle än en gång vilja höra Anders Borg eller Fredrik Reinfeldt förklara hur de tänker när de försämrar för arbetstagarna på svensk arbetsmarknad och motiverar detta med att svenskarna måste jobba mer. Trygghet i arbetet ger bevisligen ett mervärde för både arbetsgivare och arbetstagare.

• Det ena var en mobilladdare som bara hade en strömförbrukning när den faktiskt laddade en mobiltelefon, till skillnad från dagens laddare som alltid förbrukar el så länge de sitter i eluttaget.

• Det andra var en mobilladdare som inte överhuvudtaget satt i något eluttag utan helt fungerade av solceller.

• Det tredje och mest imponerande var ett blåtandsheadset som laddades av de små solceller som satt på headsetet, ett revolutionerande steg som kanske till och med skulle få mig att använda blåtandsheadset.

Glest spridda över långa epoker dyker det upp litteraturkaraktärer som blir till läsarens vänner, som blir saknade så snart romanen blivit färdigläst och hälsade på som gamla bekanta när man låter handen smeka ryggarna av böcker i bokhyllan. Jag kramar extra länge om de där speciella personligheterna som har utvecklat min egen karaktär eller gett mig en insikt värd att bära vidare.

Hening, Tummen och Lotten ur Per Anders Fogelströms bok "Mina drömmars stad" är tre karaktärer av precis den kalibern som ovan beskrivs. Deras slit, elände och död i det sena 1800-talets Stockholm fångade mig fullständigt och jag sträckläste de fyra följande böckerna i samma serie om Stockholms arbetare och mina hjältars barn. Detta var år 2004 som jag förlorade mig själv i en besegrad värld.

Jag måste säga att jag fick en romantiserad bild av vad fackföreningsrörelsen och socialdemokratin kunde göra för samhällets fattigaste individer när jag i romanserien fick följa utvecklingen i Stockholm från år 1860 till år 1968. Men faktum kvarstår ändå att om det inte hade varit för dessa två folkrörelser så hade Sverige inte nödvändigtvis tagit de behövliga steg som togs för att göra livet mer drägligt för en arbetare och dennes familj, det var arbetarrörelsen som besegrade mycket av det onda i den värld våra förfäder tvingades leva i.

Där av upplever jag blandade känslor när jag nu har gett mig i kast med att läsa den av Fogelström författade trilogin "Vävarnas barn", "Krigens barn" och "Vita bergens barn" som utspelar sig år 1749-1860. Vid skrivandets stund har jag nyligen börjat på sista delen i serien, den som ska binda ihop hela barn-serien med den tidigare stad-serien. Jag söker sida upp och sida ner efter mina tidiga förebilder från "Mina drömmars stad", jag letar efter efternamn som kan koppla ihop karaktärer och jag hoppas hela tiden att Tummen Lindgren ska finnas där varje gång jag bläddrar sida, som en kär gammal vän.

Jag vet vilket elände som väntar dem och det är inget man önskar sin vän men jag vet också att de kommer bana väg för sina barn och göra världen något mer rättvis och solidarisk bara genom sina envisa kamper. Dessa kamper är inte vunna än i våra dagar, fortfarande måste vi slås för vår rätt till en hygglig sjukersättning och en human rehabiliteringskedja när de tunga ackorden tagit ut sin rätt på våra kroppar, fortfarande måste vi strida för vår rätt att strida när de avtal som finns på svensk arbetsmarknad inte åtföljs och våra löner dumpas. Det finns ännu fler områden där vi arbetare verkligen måste sätta ner foten och tydligt klargöra vår ståndpunkt och jag hoppas att ni alla gör vad ni kan för att vi ska vinna dessa strider!

Jag vet att jag hämtar kraft från litteraturen, mina gamla bekanta Tummen, Hening och Lotten är ena riktiga batteriladdare.