Tjurkultur
Första gången jag hörde talas om Tjurruset var inför tävlingen 2005. Med skräckblandad förtjusning beskrevs det för mig hur man sprang tio kilometer längs en bana av kärr, hala stigar och hinder. Med skrockande röst berättades det om hur man något år tidigare sprungit klart nästan hela loppet för att avslutningsvis springa upp för en skidbacke och in i målet på toppen. När trötta ben nådde krönet var det tyvärr inte bara att jogga in i mål, det stod ett lag amerikanska fotbollsspelare där och tacklade ner alla stackars löpare igen om de inte lyckades finta sig förbi, jag kände mig kallad att springa detta drömlika helvete!
Mitt första lopp var hårt, vi sprang på de snårigaste stigarna och halkade på rötter och berg medan närmsta löpare bakom flåsade oss i nackarna. Starten var i en skidbacke och krafterna var slut efter en kilometer, nio kilometer innan mål. Målgång skedde efter tio hårda kilometer som avslutades med löpning nerför en skidback där det högg i låren, ut i en sjö vadandes i svinkallt vatten till midjan och sen via en hinderbana till sista backen. Då var jag i det närmsta fortfarande elitidrottsman och skrattade av utmattning efter målgången.
2006 kände jag mig helt ur form och en axelskada hade tvingat mig att lägga all träning på hyllan tidigare under året. Tjurruset var däremot ett givet mandomsprov för att visa mig själv att jag fortfarande stod pall för alla utmaningar. Även detta år var det djupa kärr där geggan stod mig över knäna innan första kilometern var avklarad. Jag slet mig fram i en sjö där jag efter några minuter kände tårna domna bort av nollgradigt vatten. Redbull sponsrade hinderbanan detta år och det var kanske för vissa en energikick att med blöta fötter och tunga collegekläder få klättra över snöberg.
Förstå att jag därför var tveksam när jag på lördagsmorgonen väcktes av att farsan ringde och berättade att han hade ett avhopp och således en ledig nummerlapp vigd åt mig. Jag sprang fem kilometer sommaren 2008 och spydde när jag efter det loppet stod på knä fullständigt utmattad. Dubbla sträckan och dessutom på en grym bana, man kan dö av mindre. Men jag tackade ja trots att jag inte somnat förrän klockan tre kvällen innan, och inte bara druckit saft fram till dess.
Hemsidan talade om att temat för årets lopp var ”sand” och starten gick i ett sandtag där man inledningsvis sprang upp och ner för sandbackar, backar som sög musten ur mina lår Efter två kilometer övervägde jag att kliva av samtidigt som jag fick mina första sura uppstötningar. Temat hade lika gärna kunnat vara "kärr och diken" med tanke på allt vatten man trampade. Det var nästan komiskt att se sjukvårdare och funktionärer stå och skrika åt deltagarna vilka vägar man skulle ta i den djupa geggan för att inte trampa i hål och tvingas doppa huvudet i skiten. Ännu mer komiskt var det att se de envisa löpare som valde sina egna vägar och försvann med magplask i bäst fall eller annars bara rakt ner i ett hål.
Men ändå kröp jag med ett leende på läpparna under nätet i den decimeterdjupa leran, jag kände min egen fokuserande blick när jag trippade mellan rötter och stenar, jag njöt av att min puls närmade sig max och ju tyngre mina skor blev av vatten desto lättare blev mitt sinne. Jag känner mig hemma i naturen och jag känner mig hemma i idrotten. Satan vad jag saknar ishockeyn, vad jag saknar utmaningarna och satan vad jag saknar tjurkulturen.
