Acke i butiken

Jag blir trött på människor som tittar bort när något obehagligt sker, som inte bryter in när nöden kräver det och som högst av allt värnar om sitt eget skinn. Det finns på vissa håll i samhället alldelles för dåligt med civilcurage.

Den senaste meningen i stycket ovanför är väldigt lätt att spotta ur sig. Frågan är egentligen hur vi skulle handla om vi hamnade i en situation som kräver cvilkurage, som en ansvarsfull medborgare eller som en idiot?

Jag kan ta ett exempel från en gång för snart två år sedan då jag var på Stadsteatern för att se Jonas Hassen Khemiris pjäs "Invasion". Khemiri är för den oinsatte den författare som skrev boken "Ett öga rött" om invandrarkillen Halim som genomskådat integrationsplanen och har planer på att som Sveriges revolutionsblatte och tankesultan bygga arabiska kulturcentrum framför kungliga slottet i Stockholm.

Jag hade höga förväntningar på pjäsen och jag gillade att Khemiri lockat en publik till teatern som jag aldrig tidigre sett vid scenkanterna, en ung publik och många med invandrarbakgrund. Vad jag däremot reflekterade starkt mot var att det i denna nya teaterpublik fanns personer som inte kunde hålla tyst. De kunde för min skull gärna ha stannat kvar i sin förort och hängt framför TV:n istället. Nu fick jag höra kommentarer om hur svåra ord skådespelarna använde i onödan och att det var en svenneteater de satt på.

Pjäsen har bara spelat i några minuter när den skådespelarna avbryter på scenen och vänder sig mot grabbarna och förklarar att de får vara tysta eller lämna lokalen. Det blir en hetsig dialog mellan pojkarna i publiken och skådespelarna på scenen. Plötsligt reser sig de två killarna upp och springer upp på scenen och ger sig på skådespelarna med knuffar.

Den manliga skådespelaren backar rädd bakåt medan den kvinnliga flyr in bakom mannen. Men grabbarna hinner inte utdela mer än en knuff innan jag gör scendebut på Stadsteatern och sätter två adrenalinfyllda händer i bröstet på den mest aggresive av angriparna. Jag tänkte inte sitta i publiken och se på hur två idioter förstör och ger sig på två skådespelare för att de själva är för dumma för att förstå. "Vem fan är du?" skriker den ena killen och jag knuffar till igen och skriker tillbaka; "vem fan är DU?"

Jag är fullt beredd att försvara den mesiga mannen och kvinnan mot dessa två förortsbarn, något större till växten än mig själv. Jag förväntar mig också att någon annan i publiken ska reagera och komma till min undsättning. Men ingen kommer upp. Istället skriker den kvinnliga skådespelaren att jag ska gå ner från scenen samtidigt som hon drar mig i ena armen.

Självklart symboliserade stormningen något i stil med att förorten är här för att revolutionera teaterscenen, och jag har aldrig känt mig så lurad någonsin. Jag sjönk riktigt djupt ner i min stol igen. Om ni någonsin har tänkt på att förverkliga mardrömen att göra bort er uppe på en scen; försök med att bete er som en idiot på Stadsteaterns stor scen... Det förföljer dig i dina drömmar i åratal.

"Ja... ungefär så här *skrattar till* gick det till när vi var på teater med skolan på högstadiet *ler igen så att man ser att han anstränger sig för att inte skratta*" Pjäsen fortsätter givetvis och jag hatar att sitta där. Jag sjunker ytterligare några meter men jag hör fortfarande viskningarna och fnissen från de som sitter nära. Kunde inte alla bara blunda så att mannen med det vildvuxna håret, Usama bin Laden-skägget och den smuttsiga kepsen ostört kunde lämna salongen, jag vill tillbaka till min förort, jag ville se på TV! Istället ser jag hur folk försöker att inte skratta när de möter mig i foaljen efteråt, hur vissa stirrar och andra kollar bort men hur samtliga reagerar. Den bästa reaktionen var från en tjej som pratade i telefon och höll på att berätta för en kompis om min fadäs men tystnar blixtsnabbt när jag står bredvid henne vid garderoben.

Om ni undrar varför jag bloggar om det här nu, fyra år efter skandalen, så behövde jag tiden. Jag har berättat det för några få det senaste halvåret och historien är i spridning. Det var lika bra för mig att nu ikväll komma ut med sanningen innan någon annan förvrider historien och får mig att verka som en ännu större idiot, om möjligt... Sen hörde jag från Martin här om kvällen att skådespelaren Jonas Karlsson (Hammarbyhunden) också gjort samma tabbe.

Ansvarsfull medborgare eller idiot? Ansvarsfull idiot!

SR skrev så här och SvD så här om pjäsen. Den hårdaste kommentaren står Nöjesguiden för: "varför älskar alla som går på det att bli lurade och förnedrade?" Fyra år senare kallsvettas jag fortfarande när jag tänker på fadäsen.

Det finns en anledning till att argumenten för privatisering har byt skepnad, från att tidigare ha talat om ekonomisk effektivisering till att nu tala om mångfald och valfrihet. Privat regi i välfärden är nämligen inte ekonomiskt försvarbart inför skattebetalarna. För oss Socialdemokrater är det inte heller ideologiskt förankrat. Ett av de tydligaste exemplen är skolan, där den borgerliga visionen om pittoreska små föräldrakooperativ med alternativ pedagogik sakta men säkert ätits upp av profithunger.

Mindre än 10 % av friskolorna uppger idag att de bedriver så kallad alternativ pedagogik, över två tredjedelar av friskolorna i Sverige drivs i kommersiellt syfte. Detta eftersom det är en lågriskbransch att äga skolor, intäkterna är skattefinansierade och stabila. Det är en marknad där vinster skapas genom att försämra för lärares och elevers arbetsmiljö; färre lärare bedriver undervisningen, andelen obehöriga och därmed mer kostnadseffektiva lärare ökar och billiga skolböcker prioriteras framför kvalité, allt för att hålla utgifterna nere.

Medan privatägda skolor gör vinst på försämringar i undervisningen och elever flyttas från offentliga till privata aktörer står den kommunala skolan kvar med överkapacitet. Kommunerna blir kostnadsineffektiva aktörer på undervisningsmarknaden när de har outnyttjade lokaler, fler lärare än vad elevtalen kräver och dessutom tvingas ta ansvar för de elever med särskilda behov, som inte är önskvärda i den privata regin då de försämrar vinstmarginalen. I sin tur tvingas skattebetalarna då att bidra till en höjning av skolpengen för att hålla de kommunala skolorna under armarna, vilket ytterligare finansierar vinstuttag i friskolorna.

Själva tanken med skolpengsystemet är att finansiera utbildning via skattesedeln utan att stärka statens eller kommunens inflytande. Idén argumenterades för redan på 1950-talet av Milton Friedman. I USA kom senare skolpengen att användas som en metod av vita föräldrar att välja bort integrerade skolor.

De som i största grad går i friskolor kommer från studievana hem och familjer med relativt stark ekonomisk ställning. Detta medan socioekonomiskt svaga grupper utan studievana placerar sina barn i den kommunala skolan. Vilket ofrånkomligen skapar en skiktning redan i unga åldrar och bidrar till ökade klassklyftor i samhället.

Skolpengen och friskolesystemet bidrar alltså till en dyrare finansiering av skolan, där segregationen ökar och elever med extra behov väljs bort. Rätten till utbildning urgröps medan klassamhället cementeras – ett parallellskolsystem är på återtåg, där patrons barn återigen ska slippa gå i samma skola som sågverksarbetarens.