Acke i butiken

Kära kamrater och första maj-firare, mitt namn är Alexander Lindholm och jag är ordförande för LO-sektionen. Jag står här för att jag är övertygad om att vi är starkare tillsammans än var man för sig. Jag står här för att jag är övertygad om att det är ohållbart med kapitalism om man vill skapa ett samhälle där alla människor har samma värde och ges samma möjligheter. Jag står här för att jag är förbannad på den borgerliga regeringen och deras strävan efter att marknadsanpassa priset på den enda resurs vi vanliga löntagare har, nämligen vår arbetskraft.

Deras låglönelinje genomsyrar varje större reform de drivit igenom. Genom angreppet på a-kassan har de försökt slakta den fackliga organisationsgraden, för de vet att starka fackförbund tecknar och försvarar starka kollektivavtal, till löntagarnas fördel. De vet att a-kassan inte är någon allmosa, det är framför allt är ett skydd för dem som har jobb, ett skydd mot lönekonkurrens och marknadsanpassade löner. Därför har de angripit a-kassan.

Deras låglönelinje har angripit de sjuka och svaga i samhället. Genom att sätta en stupstock i sjukförsäkringen har de tvingat ut sjuka på arbetsmarknaden, allt för att öka arbetskraftsutbudet och pressa ner våra löner. Av samma anledningar har de trots kristider och massarbetslöshet vägrat satsa på utbildning åt dem som är arbetslösa, istället har de skurit ner på studieplatser och försvårat för dem som behöver läsa upp sina betyg på Komvux. Allt enligt låglönelinjen, för att öka arbetskraftsutbudet och uppmuntra till lönekonkurrens.

Det här angreppet måste stoppas!

”Hungriga vargar jagar bäst” brukar det heta, men det går inte att piska 8 000 arbetslösa Södertäljebor till de 150 lediga jobb som finns. Desto hungrigare dessa arbetare blir desto mer kommer de att sukta efter de arbeten som redan är besatta. Detta är något som den borgerliga regeringen vet mycket väl, men deras mål är att tvinga oss till lönekonkurrens, med förhoppningen om att vi ska bryta vårt fackliga löfte. Allt för att omfördela från fattig till rik, lägre lön till arbetarna och högre vinstutdelning till aktieägarna.

Det värsta sveket mot löntagarna på svensk arbetsmarknad är den nya lagen om utstationerade gästarbetare, Lex Laval. Om jag vore dörrvakt på en krog här i stan och diskriminerad utefter nationellt ursprung, då skulle ni med rätta kalla mig för rasist. Om jag vore busschaufför och behandlade mina passagerare utefter deras nationella ursprung skulle jag även då med rätta kallas för rasist. Detsamma borde rimligen gälla om jag vore arbetsmarknadsminister eller näringslivsminister och drev en linje där arbetare ska ha olika mycket betalt för samma arbete, där lönen baseras på arbetarens nationella ursprung. Kalla det vad ni vill, jag vet vad jag kallar det.

 

Lex Laval är kronan på borgarnas låglönelinje, för denna mandatperiod bör tilläggas. Genom att ställa svenska arbetare mot östeuropeiska och sydeuropeiska arbetare hoppas man slutligen kunna bryta den fackliga lönekartellen och fullständigt marknadsanpassa våra löner och villkor. Hur ska vi kunna behålla våra löner och vilkor om vi tvingas konkurrera med människor som jobbar för 35 kronor i timmen? Att ställa arbetare mot arbetare istället för arbetare mot kapital det är högerns melodi.

Men det här angreppet måste stoppas!

Idag är det fritt fram för företag på svensk arbetsmarknad att bestämma lön och arbetsvillkor efter arbetstagarens nationella ursprung. När fackförbundet Byggnads satte ett lettiskt företag i blockad 2004 för att de vägrade att teckna svenska kollektivavtal fick de rätt enligt svensk lag men fälldes för brott mot den fria rörligheten av EG-domstolen.

Att lagstiftningen behöver ses över för att harmoniseras med de EU:s regler råder det ingen tvekan om efter domen. Problemet med diskriminerande löner baserade på arbetarens ursprungsland har hanterats på olika sätt inom EU. Den danska och finska modellen garanterar i stort sätt samma löner och villkor för gästarbetare som för inhemska arbetare, men detta har helt förbigått den svenska arbetsmarknadsministern, moderaten Sven Otto Littorin. I den proposition som röstats igenom av den borgerliga majoriteten i riksdagen garanteras endast minimilön för gästarbetare, långt under genomsnittslönen för en svensk arbetare. Allt medan Littorin beklagar att EU tvingar fram de här förändringarna.

Vid ett regeringsskifte i september kommer högerns nya lag, Lex Laval, att rivas upp och ersättas med en lag som ger alla som arbetar på svensk arbetsmarknad likvärdigt skydd. Möjlighet till samma kollektivavtal och arbetsmiljö för alla som arbetar i Sverige, svenska medborgare eller inte. Det är inte bara djupt kränkande mot utstationerad arbetskraft att sida vid sida med svenskar utföra samma arbete till en bråkdel av lönen, det är också ett hot mot dem som har löner och villkor enligt vårt svenska kollektivavtal.

När det lettiska bolaget Laval sattes i blockad 2004 betalade man 35 kronor i timmen till sina anställda. Utstationerade snickare är minst lika duktiga hantverkare som svenska. När då den moderatledda regeringen inför en mer eller mindre oreglerad arbetsmarknad, hur ska då svenska arbetare kunna försvara sina villkor i kollektivavtalen? För att få en arbetsmarknad med ordning och reda krävs rättvisa löner och anständiga villkor, inte försämrade.

Vi kan aldrig acceptera att arbetare ställs mot arbetare för att maximera företagsvinster. Därför behöver vi ett regeringsskifte för att skydda den svenska arbetsmarknaden och alla som verkar på den. De rödgröna partierna har gjort en omvärldsanalys som inte bara begränsar sig till vad som sägs i EG-domstolen utan som också tar in hur andra EU-länder har hanterat problemet. Vill man skapa rättvisa så kan man!

Alexander Lindholm

Ordförande LO-sektionen Södertälje-Nykvarn

LT hade även en intervju i tisdagens pappersupplaga, kortversion finns här.

Vet fortfarande inte varför men av någon anledning klickade jag mig in på Ilja Batjans nya vårdforum och möttes direkt av följande statement:

"Debatten om svensk sjukvård har länge rört sig i samma banor – ska den produceras offentligt eller privat? Detta trots att det idag är få på den politiska högerkanten som vill avskaffa den offentliga finansieringen – principen om att vi tillsammans betalar vården över skattesedeln. Och detta trots att bara några få på den politiska vänsterkanten menar att den privata vården bör avskaffas."

Efter att ha läst hyllmeter om de retoriska knep som Thatcher, Car Bildt och Fredrik Reinfeldt använt sig av för att motivera sin politik som den naturliga kände mig nödgad att kontra med:

Hur kan du påstå att att det bara är några få på högerkanten som vill att vården inte ska finansieras via skattesedeln? Vi har uppenbart inte levt i samma land de senaste fyra åren, högerregeringen har inte bara öppnat upp för privata försäkringar vilka i sin tur ger arbetarklassen längre vårdköer och sämre vård än medel- och överklassen, de har även via samma reform undergrävt viljan att betala skatt i dessa grupper för att på sikt kunna helt rasera den gemensamma välfärden.

Att du dessutom säger att det bara är några få på vänsterkanten som ifrågasätter privatdrift är inget annat än ett hån mot ditt eget parti. Jag kandiderar till samma landsting som du och för samma parti, vi är inte några få som vill ha enbart offentlig regi i vården. Den utvecklingen som skett i vården är skrämmande och LO:s medlemmar har varit tydliga med att de vill att vården ska ägas och drifas av det offentliga. Vårt kära ungdomsförbund SSU tog på förbundskongressen i somras beslutet att verka för ett förbud mot all privat vård. Men du kanske tycker att landstingskandidater för Socialdemokraterna, LO-medlemmar och SSU är obskyra kommunister?

Offentlig intern debatt är kanske inte den effektivaste metoden att vinna val på men ibland så måste man markera. Hoppas jag hamnar i någon spännande debatt med Ilija på distriktskongressen nu i helgen, det gick hett till föra året för dem som minns eller hört.

Vi vill inte bara byta regering - vi vill byta politik!

Jag blir trött på människor som tittar bort när något obehagligt sker, som inte bryter in när nöden kräver det och som högst av allt värnar om sitt eget skinn. Det finns på vissa håll i samhället alldelles för dåligt med civilcurage.

Den senaste meningen i stycket ovanför är väldigt lätt att spotta ur sig. Frågan är egentligen hur vi skulle handla om vi hamnade i en situation som kräver cvilkurage, som en ansvarsfull medborgare eller som en idiot?

Jag kan ta ett exempel från en gång för snart två år sedan då jag var på Stadsteatern för att se Jonas Hassen Khemiris pjäs "Invasion". Khemiri är för den oinsatte den författare som skrev boken "Ett öga rött" om invandrarkillen Halim som genomskådat integrationsplanen och har planer på att som Sveriges revolutionsblatte och tankesultan bygga arabiska kulturcentrum framför kungliga slottet i Stockholm.

Jag hade höga förväntningar på pjäsen och jag gillade att Khemiri lockat en publik till teatern som jag aldrig tidigre sett vid scenkanterna, en ung publik och många med invandrarbakgrund. Vad jag däremot reflekterade starkt mot var att det i denna nya teaterpublik fanns personer som inte kunde hålla tyst. De kunde för min skull gärna ha stannat kvar i sin förort och hängt framför TV:n istället. Nu fick jag höra kommentarer om hur svåra ord skådespelarna använde i onödan och att det var en svenneteater de satt på.

Pjäsen har bara spelat i några minuter när den skådespelarna avbryter på scenen och vänder sig mot grabbarna och förklarar att de får vara tysta eller lämna lokalen. Det blir en hetsig dialog mellan pojkarna i publiken och skådespelarna på scenen. Plötsligt reser sig de två killarna upp och springer upp på scenen och ger sig på skådespelarna med knuffar.

Den manliga skådespelaren backar rädd bakåt medan den kvinnliga flyr in bakom mannen. Men grabbarna hinner inte utdela mer än en knuff innan jag gör scendebut på Stadsteatern och sätter två adrenalinfyllda händer i bröstet på den mest aggresive av angriparna. Jag tänkte inte sitta i publiken och se på hur två idioter förstör och ger sig på två skådespelare för att de själva är för dumma för att förstå. "Vem fan är du?" skriker den ena killen och jag knuffar till igen och skriker tillbaka; "vem fan är DU?"

Jag är fullt beredd att försvara den mesiga mannen och kvinnan mot dessa två förortsbarn, något större till växten än mig själv. Jag förväntar mig också att någon annan i publiken ska reagera och komma till min undsättning. Men ingen kommer upp. Istället skriker den kvinnliga skådespelaren att jag ska gå ner från scenen samtidigt som hon drar mig i ena armen.

Självklart symboliserade stormningen något i stil med att förorten är här för att revolutionera teaterscenen, och jag har aldrig känt mig så lurad någonsin. Jag sjönk riktigt djupt ner i min stol igen. Om ni någonsin har tänkt på att förverkliga mardrömen att göra bort er uppe på en scen; försök med att bete er som en idiot på Stadsteaterns stor scen... Det förföljer dig i dina drömmar i åratal.

"Ja... ungefär så här *skrattar till* gick det till när vi var på teater med skolan på högstadiet *ler igen så att man ser att han anstränger sig för att inte skratta*" Pjäsen fortsätter givetvis och jag hatar att sitta där. Jag sjunker ytterligare några meter men jag hör fortfarande viskningarna och fnissen från de som sitter nära. Kunde inte alla bara blunda så att mannen med det vildvuxna håret, Usama bin Laden-skägget och den smuttsiga kepsen ostört kunde lämna salongen, jag vill tillbaka till min förort, jag ville se på TV! Istället ser jag hur folk försöker att inte skratta när de möter mig i foaljen efteråt, hur vissa stirrar och andra kollar bort men hur samtliga reagerar. Den bästa reaktionen var från en tjej som pratade i telefon och höll på att berätta för en kompis om min fadäs men tystnar blixtsnabbt när jag står bredvid henne vid garderoben.

Om ni undrar varför jag bloggar om det här nu, fyra år efter skandalen, så behövde jag tiden. Jag har berättat det för några få det senaste halvåret och historien är i spridning. Det var lika bra för mig att nu ikväll komma ut med sanningen innan någon annan förvrider historien och får mig att verka som en ännu större idiot, om möjligt... Sen hörde jag från Martin här om kvällen att skådespelaren Jonas Karlsson (Hammarbyhunden) också gjort samma tabbe.

Ansvarsfull medborgare eller idiot? Ansvarsfull idiot!

SR skrev så här och SvD så här om pjäsen. Den hårdaste kommentaren står Nöjesguiden för: "varför älskar alla som går på det att bli lurade och förnedrade?" Fyra år senare kallsvettas jag fortfarande när jag tänker på fadäsen.

Det finns en anledning till att argumenten för privatisering har byt skepnad, från att tidigare ha talat om ekonomisk effektivisering till att nu tala om mångfald och valfrihet. Privat regi i välfärden är nämligen inte ekonomiskt försvarbart inför skattebetalarna. För oss Socialdemokrater är det inte heller ideologiskt förankrat. Ett av de tydligaste exemplen är skolan, där den borgerliga visionen om pittoreska små föräldrakooperativ med alternativ pedagogik sakta men säkert ätits upp av profithunger.

Mindre än 10 % av friskolorna uppger idag att de bedriver så kallad alternativ pedagogik, över två tredjedelar av friskolorna i Sverige drivs i kommersiellt syfte. Detta eftersom det är en lågriskbransch att äga skolor, intäkterna är skattefinansierade och stabila. Det är en marknad där vinster skapas genom att försämra för lärares och elevers arbetsmiljö; färre lärare bedriver undervisningen, andelen obehöriga och därmed mer kostnadseffektiva lärare ökar och billiga skolböcker prioriteras framför kvalité, allt för att hålla utgifterna nere.

Medan privatägda skolor gör vinst på försämringar i undervisningen och elever flyttas från offentliga till privata aktörer står den kommunala skolan kvar med överkapacitet. Kommunerna blir kostnadsineffektiva aktörer på undervisningsmarknaden när de har outnyttjade lokaler, fler lärare än vad elevtalen kräver och dessutom tvingas ta ansvar för de elever med särskilda behov, som inte är önskvärda i den privata regin då de försämrar vinstmarginalen. I sin tur tvingas skattebetalarna då att bidra till en höjning av skolpengen för att hålla de kommunala skolorna under armarna, vilket ytterligare finansierar vinstuttag i friskolorna.

Själva tanken med skolpengsystemet är att finansiera utbildning via skattesedeln utan att stärka statens eller kommunens inflytande. Idén argumenterades för redan på 1950-talet av Milton Friedman. I USA kom senare skolpengen att användas som en metod av vita föräldrar att välja bort integrerade skolor.

De som i största grad går i friskolor kommer från studievana hem och familjer med relativt stark ekonomisk ställning. Detta medan socioekonomiskt svaga grupper utan studievana placerar sina barn i den kommunala skolan. Vilket ofrånkomligen skapar en skiktning redan i unga åldrar och bidrar till ökade klassklyftor i samhället.

Skolpengen och friskolesystemet bidrar alltså till en dyrare finansiering av skolan, där segregationen ökar och elever med extra behov väljs bort. Rätten till utbildning urgröps medan klassamhället cementeras – ett parallellskolsystem är på återtåg, där patrons barn återigen ska slippa gå i samma skola som sågverksarbetarens.

I september är det val igen, till så väl kommunfullmäktige, landstinget och riksdagen. Många kommer att slås om våra röster, såväl etablerade som de än så länge utomparlamentiska partierna. Sverigedemokraterna seglar allt mer upp som ett framtida riksdagsparti och deras politik behöver bemötas på alla fronter. Som en företrädare för den demokratiska arbetarrörelsen är jag inte bara rädd för att deras otäcka människosyn etableras i samhället, jag skräms lika mycket av deras förakt för den arbetande människan.

Sverigedemokraterna är ett högborgerligt parti som till fullo ställer sig på arbetsgivarnas sida och vill vingklippa svensk fackföreningsrörelse mer än vad dagens borgerliga regering redan lyckats med. Att läsa Sverigedemokraternas handlingsprogram är att läsa arbetsgivarnas våta dröm. Ett fullständigt avskaffande av Medbestämmande lagen (MBL), ett reviderande av Lagen om anställningsskydd (LAS) till oigenkännlighet samt ett intensifierande av utförsäljningen av offentlig sektor är bara ett axplock från Sverigedemokraternas politik.

Vi löntagare, så väl TCO- som LO-arbetare, är smärtsamt medvetna om vad en sådan politik leder till. Löntagare skulle tvingas ta skeden i vacker hand och acceptera den fullständigt odemokratiska och godtyckliga ordning som skulle infinna sig på arbetsmarknaden. Vi är inte heller några lukrativa kunder inom välfärdssektorn och har redan idag tvingats se på medan utförsäljningarna och den fria etableringsrätten flyttat välfärden, från där behovet är som störst till dit plånboken är som tjockast. Denna nedmontering av folkhemmet vill Sverigedemokraterna accelerera och man företräder samma förödande politik som dagens svenska högerregering.

Lägg där till att Sverigedemokraterna går längre än den någorlunda demokratiska högern när det gäller skattesänkningspolitiken. Generell skattesänkning på 5 % till alla, avskaffande av all fastighetsskatt, förmögenhetsskatt, aktieutdelningsskatt och reavinstskatt är deras första steg vid ett maktövertagande. Totalt handlar detta om ett bortfall på 150 miljarder från statens budget. Med tanke på vad dagens borgerliga regering har lyckats försämra med sina 100 miljarder i skattesänkningar är det bara att konstatera att i Sverigedemokraternas Sverige skulle välfärden urholkas så att inte ens mycket av dess kärna skulle återstå. Denna politik skulle givetvis gynna de rikaste och drabba de som har de svårast.

Det finns ett brett folkligt stöd mot den politik som Sverigedemokraterna företräder men det finns också en växande skara som vid ett val idag skulle lägga sin röst på detta parti. Jag tror inte att dessa personer är varken rasister eller föraktare av arbetande människor, jag tror att de inte är insatta i den politik som partiet företräder. På alla arbetsplatser i Sverige behöver frågan lyftas, på alla arbetsplatser måste Sverigedemokraternas agerande bemötas. Om man förklarar vilka konsekvenser deras politik skulle medföra är det ytterst få som skulle rösta på detta parti i september.

Det behövs också att de arbetare och fackliga företrädare som finns i hela vårt land känner sig trygga i den alternativa politik som ett regeringsskifte förhoppningsvis skulle innebära. Den demokratiska arbetarrörelsens parti, Socialdemokraterna, måste föra en politik som tydligt tar avstamp i alla människors lika värde, som inser vad privatiseringar och utförsäljningar har inneburit för löntagarkollektivet och inte bara saktar ner hastigheten av attacken på den svenska modellen; utan även påbörjar uppbyggandet av det som har raserats. Det kommer krävas återregleringar, höjda skatter och mycket politisk vilja för att lyckas med att öka inflytandet över arbetsplatserna igen, få kontroll över välfärden samt demokratisera ekonomin. Men om vi inte handlar efter vår socialistiska övertygelse kommer klassklyftorna fortsätta att växa, segregationen kommer förvärras och det arbetande folket kommer steg för steg få se sitt inflytande, sin anställningstrygghet och sin välfärd försvinna. Detta är en grogrund för missnöjespartier och kommer garanterat att göda Sverigedemokraterna och paradoxalt nog lede till en intensifiering av den politik som fört oss till detta missnöje.

Vi vill inte bara byta regering – Vi vill byta politik!

Jag satt nyvaken och sliten på Café Tratten en söndagsmorgon i december. Fredagens LO-tidning låg framför mig medan jag övernyttjade de fria påtårna som ingår. Sista sidan handlade om utställningen ”Strindberg och arbetarrörelsen” på Strindbergsmuseet. En kort blick på klockan och sedan hade jag konstaterat att jag skulle hinna upp, gå en timme på utställningen och hinna tillbaka till middagen hos mormor. Jag övertygade min mor om att planen skulle hålla och hon fick slita sig från sin Svenska Dagbladet.

Efter mina högstadieår som en aggresiv pojke frälst av punken var det gymnasiet och en fascination av upplysningsförfattarna som tog över. Tidigare hade jag önskat att allt skulle krossas och betecknat mig som anarkist men med en ökande beundran för det intellektuella gled jag sakta över mot socialismen. Jag gjorde det till min mission att sprida ljus över världen och drömde om att bli en hyllad författare, dock med mystik och gärna under hemlig pseudonym. Jag ville betyda lika mycket för min samtid som Voltaire eller min dåtida favorit, Jean-Jacques Rousseau, hade betytt för sin tid, före franska revolutionen. Samtidigt ville jag leva ett liv som Franz Kafka, ett liv där ingen i min närhet skulle förstå vilka stordåd jag kunde åstadkomma med min penna. Jag ville bära en hemlighet och ett förnöjt leende i min vardag och kunna iaktta människors liv medan jag samlade stoff för nästa mästerverk. Naivt pojkdrömmande kan man kalla det men jag hade precis gett upp livsdrömmen om att bli professionell ishockeyspelare och behövde hänga upp livet på någonting nytt.

Strindberg var vid den här tiden, mina sena tonår, alldeles för mainstream i min föreställning om vad man som intellektuell borde läsa. Strindberg var, enligt mig, för de där som sprang runt med Processen under armen för syns skull men ändå tyckte att Jan Guillou var aktuell för nobelpriset samt att Astrid Lindgren borde ha fått det. På grund av min socialistiska övertygelse lockade de svenska arbetarförfattarna mycket och jag läste Jan Fridegård, Pär Lagerkvist och dikter av Dan Andersson, men inte Strindberg. Inte förrän jag gav mig i kast med Per Anders Fogelströms hela Stad-serie och fängslades av den tidiga svenska fackföreningsrörelsens kamp, om grundandet av Socialdemokraterna, om ledarna och om kulturen som omgav hela den tidiga arbetarrörelsen; inte förrän då läste jag August Strindberg första gången.

Det finns ingen anledning för mig att här analysera vare sig hans författarskap eller betydelsen utav det. Men när jag gick runt i Strindbergs gamla lägenhet den där söndagen i december och läste om Strindbergsfejden och storstrejken 1909, om hans litteratur som en motvikt mot skräplitteraturen samt hans brottning med socialismen i de former hans samtid visade upp, då kändes han precis så aktuell som han har varit sedan den dagen 1912 när han avled, i den säng som fortfarande står i hans lägenhet. Under varje samtid borde en August Strindberg få leva, för samtidens bästa.

Utställningen rekommenderas och visas hela 2010. Inte för att den kommer ge dig några nya insikter om Strindbergs liv eller förhållande till arbetarrörelsen utan för att den är inspirerande och får dig att tänka de där tankarna som inte når dig när du kollar på gamla Seinfeldt-repriser.

Acke från högstadietiden skulle kasta sten på mig idag om han visste att jag häller i mig kaffet för att sticka på en utställning om Strindbergs förhållande till arbetarrörelsen men tvekar till om jag ska köpa biljett till nästa Thåström-turné. Men någonstans på den resan från anarkist till socialdemokrat upptäckte jag hur mycket punk och upplysning det sprudlar om August Strindberg.

P.S. Gällande mina egna författardrömmar så kan sägas att jag inte var en särskilt bra poet, i och för sig försökte jag bara en gång få en dikt publicerad, och fick det, jag har en dikt i en antologi som jag vägrar avslöja namnet på och under en pseudonym ni aldrig skulle gissa på. Sen ligger det x-antal "första kapitel" lite över allt när man städar. Noveller får jag aldrig någon styrsel på. Jag satsar nog på ishockeyn igen istället och låter Max Brod bränna alla efterlämnade texter när jag dör.

Man ska inte springa upp i talarstolen när man kokar av ilska, det har jag lärt mig den hårda vägen. Antagligen ska man inte författa ett blogginlägg när det fullständigt bubblar under huden heller. Arbetsdomstolens dom idag kastar flera hundra års facklig och politisk kamp ner för ett stup och jag hoppas att den håller och studsar upp starkare än någonsin.

Det skadestånd som Byggnads och Elektrikerförbundet dömdes till idag på 2,7 miljoner kronor är ett försök till dråpslag på fackföreningsrörelsen från Svenskt Näringsliv. Vad dessa fackförbund har gjort är att kräva de letter som arbetade med att bygga en skola i Vaxholm 2004 skulle ha samma löner som de svenska byggjobbarna. Förenklat kan man motivera det ur två aspekter; det är främlingsfientligt att säga att arbetarnas nationalitet ska bestämma löne- och avtalsnivån samt att om gästarbetare är billigare att anlita än svenska arbetare kommer svenska arbetare inte kunna kräva några löneförhöjningar utan istället tvingas dumpa sina löner.

Det intressanta i detta fall är också att man har följt de regler som finns på svensk arbetsmarknad och till och med fått rätt i AD att fortsätta sin konflikt för fem år. Svenskt Näringsliv har ändå bekostat det lettiska företagets process gentemot fackförbunden när fallet testats inom EU, trots att företaget inte ens är medlem i arbetsgivarorganisationen, detta bara för att testa hur långt man kan töja de svenska kollektivavtalen. EG-domstolen fällde facken för brott mot den fria rörligheten av tjänster och turerna har gått fram och tillbaka och mest hoppgivande på länge skrev TCO-tidningen den 21 september.

Frågan är inte död även om jag tror att just detta fall inte går att driva längre, möjligen kan fackförbunden kräver skadestånd från regeringen; ”Om en ny svensk lag stoppar fackliga stridsåtgärder med hänvisning till den fria rörligheten, kan det berörda facket stämma Sverige vid Europadomstolen, enligt TCO-juristen”.

Regeringen borde i detta fall, som de varma försvarare av den svenska modellen som man säger sig vara, försvara fackförbundens rätt att kräva kollektivavtal. Det är dödstyst från Rosenbad och den proposition som man snart lägger till Riksdagen konstaterar bara uppgivet att fackförbund inte kan kräva mer än rimliga löner, inget om försäkringar och inget om arbetsmiljön dessa gästarbetare ska befinna sig i. Regeringen skulle kunna ha studerat det danska exemplet där deras lag inte bara fokuserar på den lön som gästarbetaren har rätt till utan även den kostnad som företag har för anställda. Då går det att säkerställa den gästarbetandes rättigheter och trygga att konkurrensen mellan företag är rättvis.

Nu är det fritt fram för lönedumpning och rasistiska löner i Sverige där din nationalitet ska bestämma hur mycket du får i lön. Domen kom samtidigt som jag var i riksdagen och lyssnade på en socialdemokrat som höll på att formulera en motion kring den socialdemokratiska lösningen på problemet, självklart vill vi se att EU:s tjänstedirektiv rivs upp så att det är mottagande landets villkor som ska gälla på arbetsmarknaden, att det införs en femte frihet för fackföreningar att jobba gränslöst i Europa och att fackföreningar ska kunna kräva rättvisa löner åt alla arbetare i Sverige oavsett nationalitet liknande den danska modellen. Jag återkommer i frågan när motionen är färdigskriven.

Leif Nyberg, facklig ledare i Stockholms läns partidistrikt, ombudsman på Byggnads och socialdemokratisk kandidat till riksdagen i Stockholms län skrev följande på sin Facebook efter domen; ”Jag hoppas att Urban Bäckström ,på Svenskt Näringliv, ser till att skadeståndet som Byggnads och Elektrikerna får betala för Lavalkonflikten går till de stackars underbetalda lettiska arbetarna och inte till det företag som utnyttjade dom och endast betalade 30 - 35 kronor i timmen i lön. Det är naturligtvis en önskedröm att så skulle ske. Pengarna kommer naturligtvis att gå till dem som minst behöver dem”. Det är en önskedröm mycket sant, de har inte samma människosyn inom högern som vi socialdemokrater har.

Regeringen hoppas med denna skrämseltaktik kunna oroa arbetare och göra dem ännu räddare för att en dag eventuellt förlora sina jobb. Arbetslöshet är ett hot mot varje enskild människas självförtroende och omöjliggör för denna att kämpa för fullföljandet av sin livsdröm. Arbetslösheten har nu ökat till 400 000 människor, det är 400 000 individer som samtliga fått sina drömmar grusade och regeringen räknar med att en av tre av alla de som går ut i arbetslöshet idag aldrig kommer att komma tillbaka till arbetsmarknaden, vi pratar om över 100 000 förstörda liv. Det är cyniskt av den borgerliga regeringen att tro att man kan skrämma kvar folk i arbete, folk blir inte arbetslösa för att arbetslöshet lockar mer än arbete, folk blir arbetslösa för att det råder arbetsbrist.

När de borgerliga vann valet 2006 pratade man mycket om det höga antalet människor som befann sig i det så kallade utanförskapet, idag har den siffran ökat med 70 000 nya individer som alla fått någon del av sin framtidstro omintetgjord. Eftersom allt fler hamnar i socialbidragsberoende skjuts också kostnaderna på dessa arbetslösa över på kommunerna som tvingas till nedskärningar i välfärden för att täcka upp de skenande utgifterna. Allt medan regeringen sänker skatterna för de rika och tar pengar från arbetslöshetsförsäkringen, pengar som arbetare avstått i löneökningar och som kommer statskassan tillgodo via de sociala avgifter som arbetsgivarna betalar in. Dagens höger i Sverige är de mest aggressiva klasskämpar vi skådat på årtionden, det är en medveten borgerlig klasskamp de för mot arbetarklassen, såväl LO-arbetare som TCO-arbetare. De har ett hägrande mål för ögonen och det är att pressa ner våra löner, reservationslönen ska sjunka som det så vackert heter på Anders Borgs svenska. Inget gör jobbet bättre åt dem än urholkade trygghetssystem som är allt annat än trygga.

Därför behöver vi ett regeringsskifte i september 2010. Reinfeldt och den moderatledda regeringen kan inte gömma sig bakom skitår och finanskriser, att krisen försvårar regeringens arbete har jag full förståelse för men det försvarar inte att Sverige i många avseenden, främsta exemplet är ungdomsarbetslösheten, har sämre siffror än övriga Europa. Jag tycker att svenska folket är värda en regering som inte är bland de sämsta i Europa på att hantera arbetslösheten och som dessutom gräver ner oss djupare i krisen genom att med otrygga trygghetssystem minska vår köpkraft. Minskad konsumtion leder till en ännu lägre efterfrågan på arbetskraft och nya arbetslösa. Vilka i sin tur så småningom tvingas leva på socialbidrag och den nedåtgående spiralen kommer att fortsätta tills vi har en regering beredd att agera.

Jag tror på att en socialdemokratisk regering som vill skapa jobb och lovar att satsa på utbyggd infrastruktur, som vill utöka ROT-avdraget som en konjunkturutjämnade åtgärd, som vågar satsa på nya utbildningsplatser så att vi står rustade med kunskaper när krisen vänder och som i ett första steg lovar 80% i ersättning från arbetslöshetsförsäkringen till 80% av medlemmarna. Jag tror att en socialdemokratisk regering har vägen klar för sig hur man ska satsa Sverige ur krisen. I Socialdemokraternas Sverige behöver ingen arbetare känna sig rädd för att regering försvagar fackföreningar, inte satsar på att stimulera arbetsmarknaden eller tvingar folk till socialbidragsberoende eller otrygghet. Gör Reinfeldt arbetslös innan du blir det!

Nyss hemkommen från LO-distriktets representantskap är jag riktigt taggad inför kampanjen ”Nu gör vi våra röster hörda!” Under några månader framöver ska alla LO-förbund gå ut till sina totalt 176 000 medlemmar i Stockholm och göra en opinionsundersökning, minst 20 000 svar ska vi ha. Frågorna handlar om allt från vinstuttag i offentlig sektor till bostadspolitik och a-kassan. Vi kommer få en tydlig bild av vilka frågor som är viktiga för medlemmarna och utifrån det formulera frågor till partierna. Därefter kommer röstrekommendationen.

LO-medlemmarnas röster ska inte längre ses som självklara socialdemokratiska röster, våra medlemmar är inte bara en kraft att mobilisera inför valdagen, det är en stor kraft som kräver sitt inflytande över den politik som ska föras. Det är en stark kraft som måste övertygas för att ge sitt stöd åt partiet.

Till alla LO-medlemmar har jag därför två uppmaningar, först tycker jag att alla går in på kampanjsidan och besvarar frågorna och således talar om vad som är viktigast för just dig. Sen hoppas jag att du skickar ett sms med ett S och ditt personnummer till 72105 (S ååmmddxxxx) för att bli medlem i Socialdemokraterna, det absolut bästa sättet att ställa krav på partiet är att själv bli en del utav det.

Nu är det bara knappa elva månader kvar till valet, det börjar dra ihop sig för ett regimskifte, men vi vill inte bara byta regering, vi vill också byta politik!

Första gången jag hörde talas om Tjurruset var inför tävlingen 2005. Med skräckblandad förtjusning beskrevs det för mig hur man sprang tio kilometer längs en bana av kärr, hala stigar och hinder. Med skrockande röst berättades det om hur man något år tidigare sprungit klart nästan hela loppet för att avslutningsvis springa upp för en skidbacke och in i målet på toppen. När trötta ben nådde krönet var det tyvärr inte bara att jogga in i mål, det stod ett lag amerikanska fotbollsspelare där och tacklade ner alla stackars löpare igen om de inte lyckades finta sig förbi, jag kände mig kallad att springa detta drömlika helvete!

Mitt första lopp var hårt, vi sprang på de snårigaste stigarna och halkade på rötter och berg medan närmsta löpare bakom flåsade oss i nackarna. Starten var i en skidbacke och krafterna var slut efter en kilometer, nio kilometer innan mål. Målgång skedde efter tio hårda kilometer som avslutades med löpning nerför en skidback där det högg i låren, ut i en sjö vadandes i svinkallt vatten till midjan och sen via en hinderbana till sista backen. Då var jag i det närmsta fortfarande elitidrottsman och skrattade av utmattning efter målgången.



2006 kände jag mig helt ur form och en axelskada hade tvingat mig att lägga all träning på hyllan tidigare under året. Tjurruset var däremot ett givet mandomsprov för att visa mig själv att jag fortfarande stod pall för alla utmaningar. Även detta år var det djupa kärr där geggan stod mig över knäna innan första kilometern var avklarad. Jag slet mig fram i en sjö där jag efter några minuter kände tårna domna bort av nollgradigt vatten. Redbull sponsrade hinderbanan detta år och det var kanske för vissa en energikick att med blöta fötter och tunga collegekläder få klättra över snöberg.

Förstå att jag därför var tveksam när jag på lördagsmorgonen väcktes av att farsan ringde och berättade att han hade ett avhopp och således en ledig nummerlapp vigd åt mig. Jag sprang fem kilometer sommaren 2008 och spydde när jag efter det loppet stod på knä fullständigt utmattad. Dubbla sträckan och dessutom på en grym bana, man kan dö av mindre. Men jag tackade ja trots att jag inte somnat förrän klockan tre kvällen innan, och inte bara druckit saft fram till dess.



Hemsidan talade om att temat för årets lopp var ”sand” och starten gick i ett sandtag där man inledningsvis sprang upp och ner för sandbackar, backar som sög musten ur mina lår Efter två kilometer övervägde jag att kliva av samtidigt som jag fick mina första sura uppstötningar. Temat hade lika gärna kunnat vara "kärr och diken" med tanke på allt vatten man trampade. Det var nästan komiskt att se sjukvårdare och funktionärer stå och skrika åt deltagarna vilka vägar man skulle ta i den djupa geggan för att inte trampa i hål och tvingas doppa huvudet i skiten. Ännu mer komiskt var det att se de envisa löpare som valde sina egna vägar och försvann med magplask i bäst fall eller annars bara rakt ner i ett hål.



Men ändå kröp jag med ett leende på läpparna under nätet i den decimeterdjupa leran, jag kände min egen fokuserande blick när jag trippade mellan rötter och stenar, jag njöt av att min puls närmade sig max och ju tyngre mina skor blev av vatten desto lättare blev mitt sinne. Jag känner mig hemma i naturen och jag känner mig hemma i idrotten. Satan vad jag saknar ishockeyn, vad jag saknar utmaningarna och satan vad jag saknar tjurkulturen.

Gabriel Blomberg
Stockholms Läns SSU-distrikt 

Alexander Lindholm
SEKO-Stockholms ungdomsgrupp

Sitter på Vänsterpartiets kursgård Syninge (jag vet och jag har påpekat detta för styrelsen men ekonomi har tydligen med saken att göra). Jag är här med SEKO-Stockholm på konferens och försöker slå ihjäl kvällstimmarna med att kolla på nyhetssändningar över internet.

Gårdagens ABC (SVT:s regionala nyheter för Stockholm och Uppsala) visar tydligt på vad som är fel i vår region och i vårt land i helhet. Först ut var Stockholm stads planer på ny skyskrapa i Ropsten, med blandade upplåtelseformer (än så länge okej), när journalisten frågar det moderata bostadsborgarrådet om var i huset bostadsrätterna och hyresrätterna ska ligga svarar han skrattande att om man betalat för sin lägenhet så vill man nog bo så högt som möjligt, som om hyresrättsinnehavare inte betalar för sig och som att de enda som betalar för sig är de med tillräckligt höga inkomster eller de som kommer från tillräckligt rika familjer att kunna satsa miljonbelopp i ett ingångsskede. Människosynen är skrämmande hos dessa moderata politiker.

ABC rapporterade även om ett äldreboende i Sundbyberg där de äldre inte får komma ut ur sina celler till lägenheter och när de förflyttas ner till matsalen så bjuds de på ovärdig mat. "Klaga målen mot Ekbackens äldreboende i Sundbyberg har varit många" skriver SVT på sin hemsida. Behöver jag påpeka att äldreboendet i fråga drivs av en ideologi som går ut på att maximera vinsten åt ägarna och att det är i privat regi. När ska vi förstå att privat regi inte är något annat än problem för oss som värnar en välfärdsstat? Varje krona som plockas ut i vinst från offentligt finansierad verksamhet är en direkt stöld från skattebetalarna och de människor i vårt samhälle som behöver resurserna mest. Vi behöver i ett första skede sätta stopp för alla vinstuttag i offentligt finansierad privat regi. I längden är inte det hållbart, det enda realistiska alternativet om man vill behålla och utveckla de offentligt finansierade sektorerna är att se till att dessa enbart drivs i offentlig regi.

Ytterliggare vatten på min kvarn fick jag när det lästes upp att eleverna på det konkursdrabbade Doctrina gymnasiet i Uppsala AB inte visste om de hade någon plats till skolstarten i andra skolor. Varför ska en fundamental sak som skolan ligga på entreprenad för? Det är för mig en självklarhet att ett utbildningsväsende ska vara fritt från privata vinstintressen för att garantera objektivitet. Det är dessutom helt omöjligt för dagens kommuner att planera sin verksamhet och budgetera för en sådan när man inte ens dagarna före skolstart vet hur många elever man kommer att ha i de kommunala skolorna. Det finns även andra problem med friskolor som den totala avsaknaden av meddelarfriheten, personalen i en friskola har inte rätt att rapportera till media om det råder missförhållanden på deras skola. Är det en sådan värld vi vill leva i?

Även om det var gårdagens ABC som gjorde mig förbannad måste dagens och morgon dagens enkla ABC vara att motarbeta allt vad moderata politiker, privatiseringar och friskolor heter, det behöver vi lära oss om en solidarisk värld ska bli möjlig.

SSU är Socialdemokraternas och LO:s gemensamma ungdomsförbund, vilket tydligt märktes när SSU höll förbundskongress förra veckan. Jag hade den stora äran att vara ombud och ha ett medbestämmande när SSU:s politik formades. Jag har förstått på de ombud som medverkat vid flera kongresser att den som SSU höll förra veckan var i det närmsta unik. Inga upprivande konflikter mellan falanger om förbundsstyrelsens utformning och full fokus på politik, som det alltid borde ha varit.

Jag har läst på bloggar att SSU tappat fotfästet i verkligheten och reaktionärt försökt greppa en förlorad retorik om klasskamp, samt att vi glömt bort att vi även är LO:s ungdomsförbund. Det finns inte ett uns av sanning i dessa påståenden och jag ställer mig själv frågan; vilka är det egentligen som ägnar sig åt slagordsretorik? Inte kan de ha hört debatterna i alla fall och ibland undrar jag om de ens har läst våra program.

SSU formar lösningar på problem och i dagsläget har vi klassklyftor som växer stadigt utan tecken på avstanning, detta är ett lavinartat problem som beror på den medvetna klasskamp som kapitalister och borgerliga regeringar världen över för. Målet för dessa är lönesänkningar, minskat arbetarinflytande, urholkad välfärd och större aktieutdelningar på arbetarnas bekostnad, medlet de använder sig av är varsel och hot om uppsägningar samt skattesänkningar för samhällets översta skikt. När arbetarklassen utsetts för dessa angrepp, där vi enligt kapitalet bara har att välja på deras villkor eller en urvattnad a-kassa, då kan inte politiken och fackföreningsrörelsen se på med blida ögon, utan istället behöver vi radikalisera vår politik och ta makten över de arbeten som vi utför. I denna strävan är löntagarfonder ett ypperligt verktyg för att sprida ägandet och garantera framtida inflytande över produktionen.

Det är sant att de beslut som kongressen fattade är gamla krav som både Socialdemokraterna och tidigare även SSU hade släppt men det gör dem inte mindre aktuella idag. Vi vet idag att det inte spelar någon roll om Socialdemokrater eller Moderater har regeringsmakten, klassklyftorna fortsätter att öka i vilket fall som helst, om än i olika takter. Jag tolkar kongressens beslut som att SSU har ledsnat på Socialdemokraternas halvliberala hållning och att SSU är uppriktigt förbannade på regeringens kapitalistvänliga politik. SSU går åt vänster för att vi tror att det är rätt väg att gå om vi ska klara av att bygga ett samhälle för alla, baserat på ekonomisk demokrati.

Till sist vill jag försvara SSU:s fackliga prägel, då det från vissa håll har hävdats att vi glömt bort att vara LO:s ungdomsförbund. Det program som tog överlägset längst tid att debattera var Arbete, sju och en halv timme. Där ställde sig kongressen bakom en arbetstidsförkortning samtidigt som man visade största tilltro till den svenska modellen och avslog ett förslag om lagstiftning angående införandet av 30-timmarsveckan och istället förtroendefullt lämnade över frågan till arbetsmarknadens parter, att generellt och solidariskt förhandla fram en successiv arbetstidsförkortning. Vidare fortsatte SSU att försvara den svenska modellen när man krävde att nuvarande utstationeringsdirektiv inom EU ska rivas upp, att man absolut inte vill se lagstiftade miniminivåer på europeisk nivå utan istället litar fullständigt på fackföreningsrörelsen om dessa bara ges rätt verktyg. Vilket leder mig in på ett av kongressen modigaste beslut gentemot moderpartiet: "Den svenska kollektivavtalsmodellen ska villkoras vid införande av nya fördrag och regler och vid ökad samordning inom EU".

Det finns massvis av fackföreningsvänliga beslut från kongressen om allt från karensdagen, övertidsuttag, företagshälsovård och 90% a-kassa som jag inte tänker redogöra för nu. Men faktum är tydligt: SSU är stolta över att vara LO:s ungdomsförbund och vi bär ansvaret med bravur, vi tror på en radikal omdaning av samhället och vi står med alla våra tusentals fötter på fast mark.

Vad som fick min bägare att rinna över och skriva detta var denna blog; UtsiktFrånEttTak - byggjobbarblogg skriven av en socialdemokrat och fackligt aktiv kamrat. SSU kommer aldrig bli en populistisk enfrågeorganisation á la Piratpartiet, vår kamp för frihet slutar inte vid tangentbordet.