Strindberg och arbetarrörelsen
Jag satt nyvaken och sliten på Café Tratten en söndagsmorgon i december. Fredagens LO-tidning låg framför mig medan jag övernyttjade de fria påtårna som ingår. Sista sidan handlade om utställningen ”Strindberg och arbetarrörelsen” på Strindbergsmuseet. En kort blick på klockan och sedan hade jag konstaterat att jag skulle hinna upp, gå en timme på utställningen och hinna tillbaka till middagen hos mormor. Jag övertygade min mor om att planen skulle hålla och hon fick slita sig från sin Svenska Dagbladet.
Efter mina högstadieår som en aggresiv pojke frälst av punken var det gymnasiet och en fascination av upplysningsförfattarna som tog över. Tidigare hade jag önskat att allt skulle krossas och betecknat mig som anarkist men med en ökande beundran för det intellektuella gled jag sakta över mot socialismen. Jag gjorde det till min mission att sprida ljus över världen och drömde om att bli en hyllad författare, dock med mystik och gärna under hemlig pseudonym. Jag ville betyda lika mycket för min samtid som Voltaire eller min dåtida favorit, Jean-Jacques Rousseau, hade betytt för sin tid, före franska revolutionen. Samtidigt ville jag leva ett liv som Franz Kafka, ett liv där ingen i min närhet skulle förstå vilka stordåd jag kunde åstadkomma med min penna. Jag ville bära en hemlighet och ett förnöjt leende i min vardag och kunna iaktta människors liv medan jag samlade stoff för nästa mästerverk. Naivt pojkdrömmande kan man kalla det men jag hade precis gett upp livsdrömmen om att bli professionell ishockeyspelare och behövde hänga upp livet på någonting nytt.
Strindberg var vid den här tiden, mina sena tonår, alldeles för mainstream i min föreställning om vad man som intellektuell borde läsa. Strindberg var, enligt mig, för de där som sprang runt med Processen under armen för syns skull men ändå tyckte att Jan Guillou var aktuell för nobelpriset samt att Astrid Lindgren borde ha fått det. På grund av min socialistiska övertygelse lockade de svenska arbetarförfattarna mycket och jag läste Jan Fridegård, Pär Lagerkvist och dikter av Dan Andersson, men inte Strindberg. Inte förrän jag gav mig i kast med Per Anders Fogelströms hela Stad-serie och fängslades av den tidiga svenska fackföreningsrörelsens kamp, om grundandet av Socialdemokraterna, om ledarna och om kulturen som omgav hela den tidiga arbetarrörelsen; inte förrän då läste jag August Strindberg första gången.
Det finns ingen anledning för mig att här analysera vare sig hans författarskap eller betydelsen utav det. Men när jag gick runt i Strindbergs gamla lägenhet den där söndagen i december och läste om Strindbergsfejden och storstrejken 1909, om hans litteratur som en motvikt mot skräplitteraturen samt hans brottning med socialismen i de former hans samtid visade upp, då kändes han precis så aktuell som han har varit sedan den dagen 1912 när han avled, i den säng som fortfarande står i hans lägenhet. Under varje samtid borde en August Strindberg få leva, för samtidens bästa.
Utställningen rekommenderas och visas hela 2010. Inte för att den kommer ge dig några nya insikter om Strindbergs liv eller förhållande till arbetarrörelsen utan för att den är inspirerande och får dig att tänka de där tankarna som inte når dig när du kollar på gamla Seinfeldt-repriser.
Acke från högstadietiden skulle kasta sten på mig idag om han visste att jag häller i mig kaffet för att sticka på en utställning om Strindbergs förhållande till arbetarrörelsen men tvekar till om jag ska köpa biljett till nästa Thåström-turné. Men någonstans på den resan från anarkist till socialdemokrat upptäckte jag hur mycket punk och upplysning det sprudlar om August Strindberg.
P.S. Gällande mina egna författardrömmar så kan sägas att jag inte var en särskilt bra poet, i och för sig försökte jag bara en gång få en dikt publicerad, och fick det, jag har en dikt i en antologi som jag vägrar avslöja namnet på och under en pseudonym ni aldrig skulle gissa på. Sen ligger det x-antal "första kapitel" lite över allt när man städar. Noveller får jag aldrig någon styrsel på. Jag satsar nog på ishockeyn igen istället och låter Max Brod bränna alla efterlämnade texter när jag dör.
