Acke i butiken

I september är det val igen, till så väl kommunfullmäktige, landstinget och riksdagen. Många kommer att slås om våra röster, såväl etablerade som de än så länge utomparlamentiska partierna. Sverigedemokraterna seglar allt mer upp som ett framtida riksdagsparti och deras politik behöver bemötas på alla fronter. Som en företrädare för den demokratiska arbetarrörelsen är jag inte bara rädd för att deras otäcka människosyn etableras i samhället, jag skräms lika mycket av deras förakt för den arbetande människan.

Sverigedemokraterna är ett högborgerligt parti som till fullo ställer sig på arbetsgivarnas sida och vill vingklippa svensk fackföreningsrörelse mer än vad dagens borgerliga regering redan lyckats med. Att läsa Sverigedemokraternas handlingsprogram är att läsa arbetsgivarnas våta dröm. Ett fullständigt avskaffande av Medbestämmande lagen (MBL), ett reviderande av Lagen om anställningsskydd (LAS) till oigenkännlighet samt ett intensifierande av utförsäljningen av offentlig sektor är bara ett axplock från Sverigedemokraternas politik.

Vi löntagare, så väl TCO- som LO-arbetare, är smärtsamt medvetna om vad en sådan politik leder till. Löntagare skulle tvingas ta skeden i vacker hand och acceptera den fullständigt odemokratiska och godtyckliga ordning som skulle infinna sig på arbetsmarknaden. Vi är inte heller några lukrativa kunder inom välfärdssektorn och har redan idag tvingats se på medan utförsäljningarna och den fria etableringsrätten flyttat välfärden, från där behovet är som störst till dit plånboken är som tjockast. Denna nedmontering av folkhemmet vill Sverigedemokraterna accelerera och man företräder samma förödande politik som dagens svenska högerregering.

Lägg där till att Sverigedemokraterna går längre än den någorlunda demokratiska högern när det gäller skattesänkningspolitiken. Generell skattesänkning på 5 % till alla, avskaffande av all fastighetsskatt, förmögenhetsskatt, aktieutdelningsskatt och reavinstskatt är deras första steg vid ett maktövertagande. Totalt handlar detta om ett bortfall på 150 miljarder från statens budget. Med tanke på vad dagens borgerliga regering har lyckats försämra med sina 100 miljarder i skattesänkningar är det bara att konstatera att i Sverigedemokraternas Sverige skulle välfärden urholkas så att inte ens mycket av dess kärna skulle återstå. Denna politik skulle givetvis gynna de rikaste och drabba de som har de svårast.

Det finns ett brett folkligt stöd mot den politik som Sverigedemokraterna företräder men det finns också en växande skara som vid ett val idag skulle lägga sin röst på detta parti. Jag tror inte att dessa personer är varken rasister eller föraktare av arbetande människor, jag tror att de inte är insatta i den politik som partiet företräder. På alla arbetsplatser i Sverige behöver frågan lyftas, på alla arbetsplatser måste Sverigedemokraternas agerande bemötas. Om man förklarar vilka konsekvenser deras politik skulle medföra är det ytterst få som skulle rösta på detta parti i september.

Det behövs också att de arbetare och fackliga företrädare som finns i hela vårt land känner sig trygga i den alternativa politik som ett regeringsskifte förhoppningsvis skulle innebära. Den demokratiska arbetarrörelsens parti, Socialdemokraterna, måste föra en politik som tydligt tar avstamp i alla människors lika värde, som inser vad privatiseringar och utförsäljningar har inneburit för löntagarkollektivet och inte bara saktar ner hastigheten av attacken på den svenska modellen; utan även påbörjar uppbyggandet av det som har raserats. Det kommer krävas återregleringar, höjda skatter och mycket politisk vilja för att lyckas med att öka inflytandet över arbetsplatserna igen, få kontroll över välfärden samt demokratisera ekonomin. Men om vi inte handlar efter vår socialistiska övertygelse kommer klassklyftorna fortsätta att växa, segregationen kommer förvärras och det arbetande folket kommer steg för steg få se sitt inflytande, sin anställningstrygghet och sin välfärd försvinna. Detta är en grogrund för missnöjespartier och kommer garanterat att göda Sverigedemokraterna och paradoxalt nog lede till en intensifiering av den politik som fört oss till detta missnöje.

Vi vill inte bara byta regering – Vi vill byta politik!

Jag satt nyvaken och sliten på Café Tratten en söndagsmorgon i december. Fredagens LO-tidning låg framför mig medan jag övernyttjade de fria påtårna som ingår. Sista sidan handlade om utställningen ”Strindberg och arbetarrörelsen” på Strindbergsmuseet. En kort blick på klockan och sedan hade jag konstaterat att jag skulle hinna upp, gå en timme på utställningen och hinna tillbaka till middagen hos mormor. Jag övertygade min mor om att planen skulle hålla och hon fick slita sig från sin Svenska Dagbladet.

Efter mina högstadieår som en aggresiv pojke frälst av punken var det gymnasiet och en fascination av upplysningsförfattarna som tog över. Tidigare hade jag önskat att allt skulle krossas och betecknat mig som anarkist men med en ökande beundran för det intellektuella gled jag sakta över mot socialismen. Jag gjorde det till min mission att sprida ljus över världen och drömde om att bli en hyllad författare, dock med mystik och gärna under hemlig pseudonym. Jag ville betyda lika mycket för min samtid som Voltaire eller min dåtida favorit, Jean-Jacques Rousseau, hade betytt för sin tid, före franska revolutionen. Samtidigt ville jag leva ett liv som Franz Kafka, ett liv där ingen i min närhet skulle förstå vilka stordåd jag kunde åstadkomma med min penna. Jag ville bära en hemlighet och ett förnöjt leende i min vardag och kunna iaktta människors liv medan jag samlade stoff för nästa mästerverk. Naivt pojkdrömmande kan man kalla det men jag hade precis gett upp livsdrömmen om att bli professionell ishockeyspelare och behövde hänga upp livet på någonting nytt.

Strindberg var vid den här tiden, mina sena tonår, alldeles för mainstream i min föreställning om vad man som intellektuell borde läsa. Strindberg var, enligt mig, för de där som sprang runt med Processen under armen för syns skull men ändå tyckte att Jan Guillou var aktuell för nobelpriset samt att Astrid Lindgren borde ha fått det. På grund av min socialistiska övertygelse lockade de svenska arbetarförfattarna mycket och jag läste Jan Fridegård, Pär Lagerkvist och dikter av Dan Andersson, men inte Strindberg. Inte förrän jag gav mig i kast med Per Anders Fogelströms hela Stad-serie och fängslades av den tidiga svenska fackföreningsrörelsens kamp, om grundandet av Socialdemokraterna, om ledarna och om kulturen som omgav hela den tidiga arbetarrörelsen; inte förrän då läste jag August Strindberg första gången.

Det finns ingen anledning för mig att här analysera vare sig hans författarskap eller betydelsen utav det. Men när jag gick runt i Strindbergs gamla lägenhet den där söndagen i december och läste om Strindbergsfejden och storstrejken 1909, om hans litteratur som en motvikt mot skräplitteraturen samt hans brottning med socialismen i de former hans samtid visade upp, då kändes han precis så aktuell som han har varit sedan den dagen 1912 när han avled, i den säng som fortfarande står i hans lägenhet. Under varje samtid borde en August Strindberg få leva, för samtidens bästa.

Utställningen rekommenderas och visas hela 2010. Inte för att den kommer ge dig några nya insikter om Strindbergs liv eller förhållande till arbetarrörelsen utan för att den är inspirerande och får dig att tänka de där tankarna som inte når dig när du kollar på gamla Seinfeldt-repriser.

Acke från högstadietiden skulle kasta sten på mig idag om han visste att jag häller i mig kaffet för att sticka på en utställning om Strindbergs förhållande till arbetarrörelsen men tvekar till om jag ska köpa biljett till nästa Thåström-turné. Men någonstans på den resan från anarkist till socialdemokrat upptäckte jag hur mycket punk och upplysning det sprudlar om August Strindberg.

P.S. Gällande mina egna författardrömmar så kan sägas att jag inte var en särskilt bra poet, i och för sig försökte jag bara en gång få en dikt publicerad, och fick det, jag har en dikt i en antologi som jag vägrar avslöja namnet på och under en pseudonym ni aldrig skulle gissa på. Sen ligger det x-antal "första kapitel" lite över allt när man städar. Noveller får jag aldrig någon styrsel på. Jag satsar nog på ishockeyn igen istället och låter Max Brod bränna alla efterlämnade texter när jag dör.