Acke i butiken

Snart drar Valrörelsen inför europaparlamentsvalet igång ordentligt men redan igår tjuvstartade vi lite i Södertälje med dörrknackning i Hovsjö. Det var skönt att känna hur vi hade vinden i ryggen samt hur vi blev väl mottagna av alla som öppnade sina dörrar för oss och våra idéer om ett rött Europa. Alla utom två aktiva anarkister tänkte rösta rött 7 juni, de i sin tur lyckoönskade oss däremot i vår kamp.

En klar majoritet förklarade att de alltid röstar på Socialdemokraterna och att de flesta i området gör detsamma. När vi förklarade att procenttalet av de som röstar i europaparlamentsvalet är lågt i områden där socialdemokraterna har sitt största stöd, medan valdeltagandet är högre bland invånarna i moderatdominerade kommuner, då fick vi många nya ambassadörer som lovade att påminna sina vänner och släktingar om att rösta. För oavsett vad man röstar på är det viktigt att vi får iväg alla vi känner till vallokalerna 7 juni, det kommer socialdemokratin tjäna på!

Imorgon återfinns jag vid pendeltågen i Södertälje centrum mellan 07:00 och 08:30 för att guida alla som vill till just sin socialdemokratiska kandidat i europaparlamentsvalet och för att disslutera utstationeringsdirektiven och den oerhörda vikten av att svenska fackförbund har rätt att kräva sina kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden. Kom gärna förbi och hälsa.



P.S. Glöm inte att rösta 7 juni!

För några dagar sedan var jag på Nalen för att beskåda och hylla en samling hjältar. Jag mötte min far och till lika Byggettans ordförande Johan Lindholm i foaljen och presenterades för Mikael Wiehe, en av initiativtagarna till hela konceptet Artister mot Nazister.

Jag hade med mig kameran men förstod redan när jag klev in på Nalen och stoppades av vakterna i dörren att det fanns väldigt många här inne som inte ville hamna på bild. Vid borden satt fackligt aktiva, politiska företrädare, kulturutövare, mordhotade familjer och omutbara organisationer som vägrar att tystna i sin kamp för demokrati.

När jag satt där nedanför scenen och såg den familj vars hem förstörts i en anlagd brand av nazister var det väldigt tydligt för mig varför jag engagerar mig. Det var mot nazistiska tendenser, medmänniskoförakt och våldsidealiserande bland mina högstadiekamrater som jag reagerade i mina tidiga tonår. Socialism blev mitt motsvar på fascismen.

Jag blev väldigt stolt över att se organisationer som jag själv tillhör på scenen och ännu stoltare av att se min far ta emot ett stipendium och hålla ett tal om alla människors lika värde samt för en gemensam kamp mot förtryck. "Är det okej i vårt svenska samhälle att vi har en underklass som utför skitjobben till en sådan låg lön att de inte kan leva på den?" Frågade han och förtydligade senare frågeställningen genom att tillägga; "att sjunga arbetskraftsinvandringens lov och samtidigt klargöra att det är viktigt med lön- och avtalskonkurrens, det är att skapa just den rädsla som driver fram främlingsfientlighet!"

Vi inom fackföreningarna får aldrig glömma de brott vi utsatts för genom historien, och de brott som vi fortfarande tvingas utstå. Jag har stått vid dödsväggen i Auschwitz och tänkt på de martyrer som dött för sitt engagemang samt beundrat deras mod att slås mot nazismen trots de oroliga tiderna. Jag har också mött människor idag som har misshandlats av rasister och som mordhotats för sin tro eller sitt engagemang.

Som fackförening har vi kanske den viktigaste opinionsbildande positionen när det gäller arbetet mot nazism, rasism och främlingsfientlighet. Vi kommer närmre människors vardag än politikerna och vi uppfattar tendenserna först, vi kommer också ofta först till slutsatserna om vad som måste göras för att möta, motarbeta och förebygga mot dessa strömningar. Tyvärr tar vi ibland inte hotbilden på allvar och jag har tyvärr mött rasister på förtroendevalda positioner inom SEKO och känt mig kränkt å hela arbetarrörelsens vägnar när jag sett deras oupplysta själar. Alla fackföreningar borde ha stadgeenlig rätt att utesluta dessa ur förbunden! Det är historielöst att inte ge oss själva den makten.

Tyvärr ökar främlingsfientligheten i svåra tider. Det är nu som det är extra viktigt att inte skapa motsättningar mellan människor, att inte tvinga arbetare konkurrera mot varandra för att tvinga fram lägsta möjliga lön. Detta kommer i längden bara att skapa en irritation inom arbetarklassen och de som målas ut som syndabockar är de som i vanliga fall har det sämst och kan jobba för en mycket lägre lön än andra.

Vi lovar och försäkrar att aldrig någonsin
under några omständigheter

arbeta på sämre villkor

eller till lägre lön

än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta

i den djupaste insikten om

att om vi alla håller detta löfte

så måste arbetsgivaren

uppfylla våra krav.

"Miljöfrågorna har aldrig varit mer aktuella än idag och det finns ingenting som tyder på att de kommer minska i aktualitet under en överskådlig framtid. Ett av de största problemen vi idag möter inom området är hanteringen av de avfall som de industrialiserade länderna producerar.

Idag saknar Brotorns sopsortering kärl för sortering av mjukplast, hårdplast samt en holk för batterier. Att komplettera dagens sopsortering med dessa segment skulle göra att de boende på Paradisgränd skulle minska sin klimatpåverkan och dessutom så kan en mer komplett sopsortering ofta ge en rabatt på sophanteringen.

Fysiskt utrymme för fler kärl finns idag, då det inte nödvändigtvis behöver kastas restavfall i de båda skjul som idag används för ändamålet. Hos vissa andra HSB-föreningar finns ett roteringssystem där större föreningar än Brotorn klarar sig på två kärl genom att någon i föreningen ansvarar för att byta ut fulla kärl mot tomma vid behov.

Mot bakgrund av ovanstående yrkar jag:

att                 Brotorn i sin sophantering i fortsättningen även sorterar mjukplast, hårdplast och batterier.

att                 styrelsen undersöker om någon rabatt kan ges på sophanteringen vid en mer komplett sopsortering."

Alla ni som bor i bostadsrätt får gärna sno fritt från ovanstående motion, det är inte mycket men tillsammans kan vi se till att vi blir bättre på att minimera vår påverkan på miljön och klimatet.

Min arbetsplats är nu 100% fackligt organiserad, varav alla utom en i ett LO-förbund. Det känns skönt att våra påtryckningar har gett resultat och att det fackliga arbetet har varit så effektivt att SEKO har setts som den naturliga rösten att föra medarbetarnas talan. Det känns också skönt på ett personligt plan att få värva den sista icke-medlemmen till förbundet, det känns som att få ett kvitto på att all den tid man lägger ner på det fackliga arbete faktiskt gör skillnad och attraherar fler människor att söka sig till SEKO.

Jag vet att jag kan vara en igel ibland som vägrar släppa taget. Det finns säkert många tillfällen där det är en av mina dåliga egenskaper men den här gången kändes det bara skönt att få en fråga angående om jag får provision på värvade medlemmar. Jag har inte tjänat en krona på mitt facklliga arbete kan jag passa på att betona, mer än vad som indirekt förbättrat mina villkor genom förhandlingar, den enda inkomsten jag har från SEKO under 2008 är en halv dags arbete som fotomodell för en reklamkampanj.

Nu fortsätter arbetet med att vinna gehör för våra krav och önskemål och med ytterligare en medlem på min arbetsplats har jag ytterligare en medlems talan att föra. Ett ansvar jag bara ser fram emot. Men först ska jag ha fem dagars semester i Krakow, på återseende!

Jag var idag på en föreläsning av Daniel Ankarloo, filosofie doktor i ekonomisk historia. Jag fick många förutfattade meningar om den, i nyliberalernas definition "fria marknadens", någorlunda goda inverkan på samhället krossade, och detta trots min redan skeptiska hållning.

Jag köpte boken och fick den signerad "Till Alexander i kampen - Daniel Ankaroo". Detta inköp kommer rimligtvis att innebära att jag under läsandets gång kommer att publicera diverse inlägg här på bloggen om mina tankar kring hans åsikter.

Några intressanta fakta jag fick under kvällen gällde dessa nyliberala sanningar;

• "De äldre blir allt fler och allt svårare att finansiera" - Ankarloo menade att kostnaden, mätt i procent av BNP ligger stilla om man jämför med den senaste 20-årsperioden. Det finns således inga vetenskapliga belägg för att det faktiskt har blivit dyrare att försörja Sveriges pensionärer.
• "Inkomsttryggheten är en alltmer tyngande börda för välfärdsstaten" - Detta är ett intressant påstående då kostnaden år 1990 var 18% av BNP men år 2006 var kostnaden endast 15,4%.
• "Lägre skatter leder till högre sysselsättning och höjda skatter leder till lägre sysselsättning" - Då kan man undra hur Sverige år 1975 med ett skattetryck på 43,4% hade färre sysselsatta än år 2004 då vi hade ett skattetryck på 50%?
• "En stor offentlig sektor leder till en stor offentlig skuld" - Ändå tycks Sverige, Norge och Finland ha lägst offentlig skuld och samtidigt de största offentliga sektorerna i världen.
  

Mest intressant under kvällen var tveklöst informationen jag fick om att svenskarna var som mest produktiva under den period i vår historia då vi hade en arbetslöshetsersättning på 90% och inga karensdagar, jag skulle än en gång vilja höra Anders Borg eller Fredrik Reinfeldt förklara hur de tänker när de försämrar för arbetstagarna på svensk arbetsmarknad och motiverar detta med att svenskarna måste jobba mer. Trygghet i arbetet ger bevisligen ett mervärde för både arbetsgivare och arbetstagare.

• Det ena var en mobilladdare som bara hade en strömförbrukning när den faktiskt laddade en mobiltelefon, till skillnad från dagens laddare som alltid förbrukar el så länge de sitter i eluttaget.

• Det andra var en mobilladdare som inte överhuvudtaget satt i något eluttag utan helt fungerade av solceller.

• Det tredje och mest imponerande var ett blåtandsheadset som laddades av de små solceller som satt på headsetet, ett revolutionerande steg som kanske till och med skulle få mig att använda blåtandsheadset.

Glest spridda över långa epoker dyker det upp litteraturkaraktärer som blir till läsarens vänner, som blir saknade så snart romanen blivit färdigläst och hälsade på som gamla bekanta när man låter handen smeka ryggarna av böcker i bokhyllan. Jag kramar extra länge om de där speciella personligheterna som har utvecklat min egen karaktär eller gett mig en insikt värd att bära vidare.

Hening, Tummen och Lotten ur Per Anders Fogelströms bok "Mina drömmars stad" är tre karaktärer av precis den kalibern som ovan beskrivs. Deras slit, elände och död i det sena 1800-talets Stockholm fångade mig fullständigt och jag sträckläste de fyra följande böckerna i samma serie om Stockholms arbetare och mina hjältars barn. Detta var år 2004 som jag förlorade mig själv i en besegrad värld.

Jag måste säga att jag fick en romantiserad bild av vad fackföreningsrörelsen och socialdemokratin kunde göra för samhällets fattigaste individer när jag i romanserien fick följa utvecklingen i Stockholm från år 1860 till år 1968. Men faktum kvarstår ändå att om det inte hade varit för dessa två folkrörelser så hade Sverige inte nödvändigtvis tagit de behövliga steg som togs för att göra livet mer drägligt för en arbetare och dennes familj, det var arbetarrörelsen som besegrade mycket av det onda i den värld våra förfäder tvingades leva i.

Där av upplever jag blandade känslor när jag nu har gett mig i kast med att läsa den av Fogelström författade trilogin "Vävarnas barn", "Krigens barn" och "Vita bergens barn" som utspelar sig år 1749-1860. Vid skrivandets stund har jag nyligen börjat på sista delen i serien, den som ska binda ihop hela barn-serien med den tidigare stad-serien. Jag söker sida upp och sida ner efter mina tidiga förebilder från "Mina drömmars stad", jag letar efter efternamn som kan koppla ihop karaktärer och jag hoppas hela tiden att Tummen Lindgren ska finnas där varje gång jag bläddrar sida, som en kär gammal vän.

Jag vet vilket elände som väntar dem och det är inget man önskar sin vän men jag vet också att de kommer bana väg för sina barn och göra världen något mer rättvis och solidarisk bara genom sina envisa kamper. Dessa kamper är inte vunna än i våra dagar, fortfarande måste vi slås för vår rätt till en hygglig sjukersättning och en human rehabiliteringskedja när de tunga ackorden tagit ut sin rätt på våra kroppar, fortfarande måste vi strida för vår rätt att strida när de avtal som finns på svensk arbetsmarknad inte åtföljs och våra löner dumpas. Det finns ännu fler områden där vi arbetare verkligen måste sätta ner foten och tydligt klargöra vår ståndpunkt och jag hoppas att ni alla gör vad ni kan för att vi ska vinna dessa strider!

Jag vet att jag hämtar kraft från litteraturen, mina gamla bekanta Tummen, Hening och Lotten är ena riktiga batteriladdare.

Jag kände mig manad att svara på insändare jag nyligen läste i Sekotidningen under rubriken "Våga kritisera LAS!" Där påstod Rickard Strandberg att turordningsreglerna i LAS "helt uppenbart sätter käppar i hjulet för en bättre utveckling av svensk arbetsmarknad". Mitt svar blev följande;

Replik till Rickard Strandberg (SEKO-tidningen 12/2008) som menar att turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd (LAS) försämrar utvecklingen på svensk arbetsmarknad. LAS är inte fullkomlig men är likväl den lägsta nivå som kan accepteras av på arbetsmarknaden och ett ypperligt golv att stå på för fackföreningar som förhandlar med arbetsgivare angående andra omställningsavtal. Att turordningsreglerna kan förhandlas bort i omställningsavtal integrerar LAS förmånligt i den svenska modellen och följer den tradition som vi haft på svensk arbetsmarknad sedan Saltsjöbadsavtalen.

Andra turordningsregler än de angivna i LAS kan vara mer gynnsamma för arbetaren, företaget och samhället på samma gång, se bara på det omställningsavtal som gällde anställda hos TeliaSonera fram till nyligen. Där företaget fick friare händer gällande turordningen vid verkställandet av lagda varsel, den anställda fick 36 månaders omställningstid och samhället vann ekonomiskt på färre arbetslösa. Men ändå behövs LAS, för det är på en stark lag om anställningsskydd vi står när vi förhandlar fram ännu bättre avtal för våra medlemmar och det är mot LAS som våra medlemmar och andra arbetare på svensk arbetsmarknad kan falla tillbaka på när oseriösa företag försöker buffla sig fram på marknaden. Utan turordningsreglerna i LAS är många av de arbetare som verkar på svensk mark helt utan trygghet på sin arbetsplats, trots lång och trogen tjänst. Vi som fackförening behöver turordningsreglerna i LAS som utgångspunkt när vi förhandlar för våra medlemmars bästa.

Jag heter Alexander Lindholm och jobbar i en Teliabutik, jag är fackligt kontaktombud och skyddsombud på min arbetsplats. Jag är även aktiv medlem i Socialdemokraterna i Södertälje och arbetsmarknadspolitik är mitt största intresseområde inom politiken.

När jag var tretton år började jag lyssna på svensk punk och det födde ett politiskt engagemang i mig. I samma veva började en del av mina vänner ta till sig nationalistiska och rasistiska åsikter som jag inte kunde stå för och jag arbetade aktivt som anti-rasist i skolan och i min idrottsförening. På den vägen har det fortsatt och jag hoppas att den här bloggen kommer att fungera som ett verktyg i min fortsatta strävan efter ett demokratiskt och socialistiskt samhälle.

Då jag även är en flitig läsare av både facklitteratur och romaner så kan jag utlova en sund dos kultur med ojämna mellanrum. Till alla läsare av mina förra blogg vill jag tacka för alla kommentarer under de senaste två åren och hoppas att ni finner nytta eller nöje även i denna blogg, fortsätt gärna med att kommentera!

Upp till kamp!

// Alexander